systerysterelin

Idag dagen efter i vanlig ordning har jag haft mycket tid att fundera. Om det är bra eller dåligt återstår att se.   För tillfället känns det som att jag önskar att jag hade haft mindre tid för sånt..                                                   Har funderat en massa över hur folk ser och uppfattar mig om det är bra eller dåligt, jag är en person som väldigt ofta är på väldigt många olika vis och tyvärr kan jag inte säga när jag är mig ”själv”.

Är jag personen som alltid är glad och positiv?

Är jag den som lyssnar? Eller den som bara pratar på i sitt och inte hinner med andra människors känslor?

Läskigt att inte veta vem man är och när man verkligen är sig själv, skulle vilja kunna kliva utanför mitt skal och ransaka mig själv…

 De flesta jag frågar säger att jag alltid lyckas se något positivt i allting som sker runt om mig och har alltid ett leende på lur.

Frågan är om det är tjejen jag vill vara och är eller om det bara är den jag vill att alla ska uppfatta mig som?

Döden… av någon anledning har jag tänkt otroligt mycket på döden på senaste tiden, hur det känns, vad som händer sen är det bara ett svart tomt hål eller ingenting alls? Är allt över och försent när den tiden väl kommer?Vad kommer man lämna efter sig?                                                                                                                      Vänner och familj i sorg som sedan får lära sig leva med att man inte är där, som efter ett tag tänker mindre och mindre på personen som numera inte är med bland oss.                                                                                         Har funderat massor på alla som man förlorat genom åren och känt saknaden och sorgen på nytt.            Rädslan för alla som kan försvinna ur mitt liv hur som helst när som helst utan minsta förvarning. Är det kanske därför jag vill vara den som ser efter de jag tycker om och håller kärt? För att jag innerstinne är livrädd för att förlora dom utan att de fått veta att dom betyder mycket för mig.