systerysterelin

Känner mig fruktansvärt vilsen, omotiverad och ensam...

Vet inte vad jag vill hur jag vill men mest av allt jag vet inte om jag vill ta reda på det heller...

Människor omger mig som aldrig förr hinner väldigt sällan sitta ner och bara vara med mig själv numear.
Egen valt jag vet inte det ja, ett måste för att slippa ta itu med mig själv tror jag för jag vet ärligt talat inte om jag skulle orka med mig själv i detta nu.
mycket lättare att låtsas vara någon annan som har det perfekt, är optimistisk och bara har det bra flyter med strömen..

Omotiverad till tusen över att göra något "korekt" och äkta.
Saknar de människor som alltid kunnat se igenom mig men som inte verkar kunna det längre, de jag kännt att det inte ens är någon idé att försöka ljuga för verkar numera vara det allra lättaste att överlista...
Samtidigt som jag vet att vissa av dessa går och önskar att jag skulle se igenom deras fasader men inte orkar göra det skulle jag vilja att såg igenom mina men förväntar mig inte att dom ska göra det heller.

Just nu känns det som ensam stark och så tänker ajag nog fortsätta ett tag till tills jag orkar med något annat...