systerysterelin

Räknade idag ut att det är 5 år sedan jag höll på med stavgång och skidträning, mådde då riktigt riktigt bra.

Så när pappa satt vi skulle köra igång igen hade jag kunnat gråta av både lättnad och tacksamhet, äntligen ha något som tvingar i väg en igen för att göra något "vettigt".

Men som sagt 5 år sedan jag sist höll på och 5 dagar sedan jag slutade med den hemska ovanan att röka, det kändes i kroppen. Vara förvånad över att kroppen orkade så pass mycket var andningen som satte stopp vilket var fruktansvärt frustrerande.

Tur man kunde avbryta och köra sitt egna tempo sista biten annars hade jag nog kurkat och blivit tvungen att hämtas med ambulans. Var fruktansvärt där ett tag. Dock väldigt stolt när jag kom runt och kunde följa med på nedvarvningsvarvet då var jag nöjd ändå hade kunnat gå mycket sämre om man säger så.

Ser i och med detta en ljusning inför framtiden.

 

Om nu bara samtalet som skulle få magklumpen att försvinna ville komma, har dock gett upp mitt 99% hopp till 2...