systerysterelin

Snart har det gått en månad sen jag var här och uppdaterade om mitt liv, var inte speciellt aktiv innan dess heller såg jag..

 

Livet har efter resan med Myran bara rullat på  i alldeles för hög hastighet, kroppen har sagt ifrån men jag har återigen vägrat lyssnat. När tänkte jag bli den där kloka människan som faktiskt lyssnar på sin kropp??

Från det att vi kom tillbaka har jag jobbat ca 100%, vilket är skit bra förutom att det aldrig varit 100 på samma ställe nej nej några % här och några % där och en massa restid emellan och folk dom har fröväntningar på en till höger och vänster. Behöver inte vara stora förväntningar, bara att jag ska orka finnas där och det gör jag oftast och uppskattar att jag får vara med i deras liv men ibland när det gärna blir 14 15 stycken med dessa förväntningar och jag inte hinner eller orkar med mig själv upplevs jag tyvärr väldigt otrevlig för många.

 

Försöker att leva så som en kär vän som lever rätt likt mitt eget liv att jag måste prioritera mig själv först, tyvärr är jag inte en sån som kan skippa hur andra ser på mig även om jag vill till viss grad. Men människorna omkring mig är också de som får mig att resa mig igen efter mörka dalar och fel vandringar Dom som påminner mig om vem jag faktiskt är och vill vara..

Men ett citat som satt sig på hjärnan och blivit mitt nya favorit citat när jag tycker allt känns skit är från denna vän och lyder "Det är inte jag mot världen" Det har fått mig att fundera många gånger och varje gång kommer jag fram till att det är jag mot mig själv som är problemet..

 

Men livet är inte svart vitt i alla fall inte i min värld då dyker det även in lite rosa och grönt också, har min underbara vänner som förstår när jag är off ibland. Accepterar det utan att anklaga en och komma med massa tyckande och tänkande, utan låter mig själv komma fram till hur jag är ute och cyklar..

 

Idag blev jag arbetslös åter igen efter att ha haft ett härligt rull (även om det blivit mycket ibland med 3-4 jobb) och som alltid när detta händer känner jag lite smått panik och faller väldigt lätt in i att göra ingenting och det är då jag behöver vänner och familj som bäst för att komma ut, inte låta mig isolera mig totalt. Fast  1 2 dagar är jag gärna hemma och "vilar"